För att inte bara fokusera på A-laget utan även på klubben som helhet, så bestämde vi oss för att ta kontakt med olika människor som ,på ett eller annat sätt, är eller har varit involverade i klubben. Under det tema som anges i rubriken får de i valfri form och längd författa en text som vi kommer att publicera här på bloggen.
Första bidraget i denna serie kommer från Professor Svante Björck. Håll till godo:
---------------------------------------------------------------------------------
Namn: Svante BjörckYrke: Professor i kvartärgeologi vid
Geobiosfärscentrum, Lunds Universitet
Koppling till Lunds BK: Tränare för P-77 1986-1992
TRIUMFEN
VM-sommaren 1990 deltog LBK´s P-77 lag i Dalacupen för andra året i följd, med mig själv och Pia Johansson som tränare. Året dessförinnan hade vårt 7-mannalag blivit utslagna i semifinalen av de slutliga vinnarna, Lundby IF från Hisingen, men vi lyckades bärga bronset i årets bästa match. Några år senare skulle detta Lundby-lag spela pojk-SM final mot MFF.
Nu deltog vi med ett nykomponerat 11-mannalag och till slut stod vi som segrare för tröstturneringen, dvs de lag som nått slutspel men blivit utslagna innan semifinalerna. Den sedermera mest ”kände” killen i vår trupp var Pontus Jarnlo, som på den tiden oftast spelade som balansspelare på mittfältet. Under åren 1987-91 spelade Pontus 107 utematcher och gjorde 51 mål. Även om ”Pontan”, tillsammans med Jimmi Johansson (138, 179(!)), Marcus ”Mackan” Carlsson (117, 51), Erik Leveau (130, 40), Mikael ”Micke” Törnkvist (106, 37), Olof Esbjörnsson (120, 70) och Milan ”Mille” Trailovic (100, målvakt), tillhörde våra trogna och tongivande spelare var det aldrig självklart vem som skulle vara lagkapten. Istället ambulerade det uppdraget mellan flera av våra spelare så att många skulle lära sig att vara språkrör och ta ansvar för hela gruppen. Det blev helt enkelt mångas hedersuppdrag.
En sval kväll i slutet av juni var det så dags för prisutdelning på Ludvikas IP, någon dag efter att vi vunnit vår B-final. En vacker sommargrönska omgav idrottsplatsen och framför hedersläktaren där de prisvinnande lagen satt och väntade var en röd matta utlagd på den saftigt doftande klargröna gräsmattan. Det kändes som sommar-Sverige i ett nötskal, inte minst eftersom vi också befann oss uppe i Dalarna, i hjärtat av Sverige. När de vinnande lagens lagkaptener av olika åldersgrupper kallades ner till den röda mattan för att ta emot sina priser fick de ta emot jubel och applåder. Då slog det mig att vi inte hade någon ordinarie lagkapten, så det var inte givet vem som skulle få äran att gå ner och ta emot den gyllene bucklan. ”Pontan” hade varit lagkapten i gårdagens final så nu var det dags för någon annan att få den äran och ta det ansvaret. Men vem…? Omgiven av denna svenska sommargrönska, det gångna årets turbulens kring Sjöbos nej till invandrare, och såsom varande det enda skånska laget i turneringen slog det mig plötsligt att det fanns egentligen bara en kandidat. Men skulle verkligen grabbarna se denna självklarhet?
- ”OK killar, vem skall gå ner och ta emot pokalen? Ni bestämmer, men jag vet vem jag skulle vilja ha där nere.”
Det blev helt tyst och grabbarna tittade sig förläget omkring i gänget: vem? De frågade sig säkert hur jag kunde ha bestämt mig så säkert. Det var ju inte heller att förvänta sig att de skulle ha den vuxnes överblick, men plötsligt var det som om det gick upp en riktig snilleblixt för Erik:
- ”Vi tar Samme!”
- ”Samme, Samme, Samme!!!”
Jublet bröt loss och alla visade och uttryckte sin glädje över denna geniala lösning. Själv trodde jag knappt det var sant att de hade lyckats ”läsa och förstå mina tankar” så väl: vi var på samma våglängd! Vilken känsla!!
Samuel Akogyeram, ”Samme”, hade kommit från Ghana något halvår tidigare och vid sin första träning på Klostergården omedelbart konstaterat att vår träningsplan var ren och skär lyx. Han trodde knappt sina ögon när han såg det gröna gräset med sina många och fina fotbollar: han hade spelat på grusiga och dammiga gränder, gator och torg med någon pappers- eller klädtrasa och knappast i något organiserat lag. Det viktigaste i ghanesisk fotboll var att ha kul och göra mål. Vi upptäckte omedelbart att Samme med sin snabbhet och teknik var en tillgång för vårt anfallsspel, speciellt nu när vi börjat spela med offside regeln. Problemet var dock att han var relativt ointresserad av att passa sig igenom ett försvar. Efter att ha sprungit och dribblat sig igenom motståndarförsvaren ett flertal gånger, men oftast sumpat de uppkomna målchanserna, frågade jag honom varför han inte passat någon av sina fria medspelare:
- ”Ja men Svante, JAG vill ju göra mål!”, svarade han rakt och ärligt.
- ”Jag börjar förstå det Samme, men det spelar ingen roll vem som gör mål. Du spelar ju för ett lag.”
- ”Men JAG vill göra målet!”
- ”Du får göra hur många mål du vill, men du måste kolla in var du har dina medspelare och passa mycket mer. ”
- ”OK, men ropa på mig då när jag skall passa”.
Det blev många ”passa!” under våren, vilket också ledde till att Sammes genomlöpningar resulterade i många kontringsmål. Det var dock svårt att alltid dämpa hans stora mållust, men medspelarna var toleranta. Alla gillade Samme. Aldrig några sura miner: man unnade honom på något vis att försöka göra mål på egen hand för att därigenom bli än mer accepterad.
Nu kom detta skånska gäng, här i hjärtat av Sverige, med en unison önskan att vår nästan kolsvarte Samme skulle få motta vår gemensamt tillkämpade pokal. Samme trodde först inte sina öron, men det enstämmiga skallandet av hans namn övertygade honom om att det inte var en dröm. Sakta vandrade han ner genom läktargångarna, omgiven av alla dessa blonda kalufser, för att som representant för det enda skånska laget i turneringen ta emot den guldfärgade pokalen i den svenska sommargrönskan.
Killarna tjöt och jublade när han steg ut på den röda mattan, tog emot bucklan och lyfte den mot himlen.
- ”Kyss den, kyss den, kyss den som Björn Borg!” skrek LBK gänget, och under högt jubel kysste Samme vår pokal och vandrade stolt upp genom läktargången med bucklan i sina uppsträckta händer och omfamnades av sina kompisar.
I ett ögonblick av klarsyn insåg jag att denna upplevelse var mer än väl värd all energi och tid jag under så många år hade lagt ner på fotboll. Inte ens tittandet på Sveriges VM-förlust mot Costa Rica på en pizzeria senare under kvällen lyckades dämpa LBK:arnas glädje över vad de åstadkommit: nattens tågresa genom Sverige kändes som ett triumftåg för något större än fotboll. Om det nu finns något större!?
